Här kommer den. En ny blogpost. Förra gången var det ett glap på tremånader -det är ju ingenting!
Nåväl, sitter på McDonalds och treatar min ettåring på ett Happy Meal med
nuggets innan han ska till plastikkirurgen för att få en go eller no go-bedömning för brännskadan på
handryggen. Ett “go” vill vi inte höra för då innebär det operation. Och rent mänsklig ser det ut som ett “go”. Igår slet han av sig bandaget och skadan blottades och trosvissheten hos pappa sjönk som en sten. Varför är det så svårt att se det som inte finns som om de vore till? Särskilt när det som inte är till syns så tydligt, att det just inte är till…
Så nu drar vi och letar parkeringsplats på ackis, medan jag ondgör mig över att WordPress-appen intr automatiskt vill göra stor bokstav efter punkt och mellanslag.
S.d.h är en förkortning som man bara kan få in i sitt abrevationsförråd genom att läsa Grönköpings Veckoblad.
Jag saknar er!!! Och vill med hela min varelse få vara med när ni träffar läkaren.
Med all min kärlek
/mamma på jobbet
Först: av allt mitt hjärta och mer därtill hoppas jag att Levis hand läker snabbt och att han slipper transplantation. Men skulle så bli fallet, så kommer det också gå bra.
Sen: Uppdatering? Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Verkligen. Inte.
Förvirrad texan